I helgen hade jag några riktigt motiga dagar vad gäller träningen, jag lyckades inte komma upp i tid för morgonträning, jag hade ingen lust att anstränga mig, jag hoppade över planerad träning och gjorde så lite som bara var möjligt. Igår förmiddes kändes det som att det var kört att klara utmaningen och jag hade fortfarande ingen lust till någonting som hade med fysisk aktivitet att göra - framför allt inte löpning! Men det var bara att hoppa tillbaka upp på hästen igen, även om det tog emot att snöra på sig löparskorna så kände jag att om jag inte gjorde det, så kunde jag ha gått och deppat och slöat i en evighet. När löparskorna väl var på så började förhandlingarna med mig själv genast inom mig; "Det är ju tänkt att vi skall springa 7 kilometer idag, men det kanske räcker med 4..eller 5 i alla fall?" "Tänk om min kropp inte orkar, jag kanske är utmattad? Vem vet, jag kan inte ens borde springa idag?" "Utmaningen är ändå körd, min kropp kanske behöver vila" "...6 kilometer då? Det räcker väll?".

Tillslut bestämde jag mig bara för att NEJ, det är ingenting som räcker förutom de planerade 7 kilometrarna! För kroppen min hade fått vila nästan helt och hållet över helgen och att den inte ville springa nu, det var ren och skär slöhet. Så hej och hå, jag sa till sambon min (som gjorde mig sällskap på joggingturen) att "Du, vi måste klara 7 kilometer! Vi ska göra det!". Efter att jag hade uttalat de orden, så var förhandlingarna med mig själv som bortblåsta. Det fanns inget annat i sikte än - 7 kilometer!

Vi hade mätt upp en ny runda, som var himla mysig och trevlig och plötsligt kunde jag njuta av turen. Jag njöt och kämpa och njöt om vartannat. Innan jag visste ordet av var vi plötsligt hemma igen, men jag hade mer att ge, så jag fortsatte helt enkelt en sväng till. När jag sedan kom hem mätte jag upp hur lång rundan blev och nu skall ni få höra - 11 kilometer, 11 kilometer blev den!

Jag har alltså tagit mig igenom den berömda milen, och lite till också för den delen. Helt oplanerat och tidigare än tänkt - så tog jag mig igenom över en mils löpning. Fy fan vad bra jag kände mig!

Det var precis vad jag behövde ett pass som kändes behagligt men ändå var så pass långt att det var rejäl träning, även om tempot inte var det alldra högsta. En skön upplevelse och en hel drös med självförtroende. Man tackar!