Nu skall ni få höra kära läsare! Ni får inte lov att skratta åt mig nu, eller jo okej det får ni faktiskt.
Idag gick jag vilse på vägen hem från gymmet. Japp, det är sånt som händer när man är mig (förmodligen enbart när man är just mig).

Jag skulle inom apoteket i stan och jag tänkte att jag efter det kunde ta ett annat håll hem. Jag hade en hyfsat klar bild av vart jag ville gå, då jag och min sambo har gått det hållet någon gång förut. Problemet är ju bara att när man har ett lokalsinne som mitt, så kan man inte bara spontant ta ett annat håll hem på det viset. I alla fall inte om man bara har en hyfsat klar bild av vägen man tänker gå, nej, då måste bilden av hur man tänker gå verkligen vara helt stensäker.

Under hela vägen fortsatte jag att intala mig själv att jag visste vart jag skulle gå för att komma hem, bara det att jag för tillfället inte var kunde precisera exakt vart jag befann mig. Självbedrägri på hög nivå skulle jag vilja kalla det, då det fanns stunder då jag faktiskt inte hade någon aning om vart jag var och hur jag hade lyckats komma dit.

Hem kom jag i alla fall tillslut, efter en omväg som förmodligen var ganska omfattande. Nu skall vi dock se det från den ljusa sidan; Jag fick ju faktiskt lite extra motion! Trots att min mobil (med stegräknaren) hann dö innan jag kom hem, så står dagens steg på över 18 000 och uträknat i sträcka, nästan 13,5 kilometer.