Det måste vara okej att vara bekväm med sig själv - för alla!
En sak som jag kan förtälja redan idag dock är att jag inte lider av någon direkt övervikt. Men det innebär inte att jag är bekväm i den vikt jag har. Jag tror mitt BMI ligger o sviktar precis på sådär runt 25 (det vill säga normalviktig men på gränsen till att börja tippa över), men BMI är inte allt. Man kan inte ordna in människor i fack efter siffror och berätta hur de skall känna sig utifrån det.
För mig är det viktigt att trivas i min kropp! Och det tycker jag är okej! Det finns ingen anledning till att "normalviktiga" skall behöva försvara sig när det gäller att vilja gå ned i vikt. Så länge man inte bantar på ett ohälsosamt/farligt sätt och så länge man inte går ner så mycket att man blir underviktig, så tycker jag inte att det är några konstigheter.
Viktnedgång, bantning och dieter har blivit ett hett ämne på många sätt och vis i det moderna samhället, det är väldigt laddade begrepp, för vissa positivt och för andra negativt. För min del så vill jag gärna "ladda ur" begreppen när det gäller min egen strävan efter viktnedgång. För att för mig handlar det framför allt om att leva ett hälsosamt liv. Även om jag inte bär på någon stor övervikt, så vet jag om att det inte är bra för min kropp att äta massa onyttigheter och sitta still för mycket. Det mår ingen kropp bra av, oavsett om man är normalviktig eller ej!
Sen vill jag inte sticka under stolen med att det även har med utseendet att göra. Det handlar inte om att jag tycker att jag är fet, absolut inte. (Förvisso har jag, precis som de flesta, dåliga skräckfyllda dagar framför spegeln). Jag tror det handlar mycket om att jag för några år sedan var betydligt slankare, jag vägde då cirka 10-12 kilo mindre än vad jag gör idag. Eftersom att jag då tränade regelbundet så tror jag att det kom det ganska naturligt, men en sak är säker: Jag trivdes och kände mig bekväm i min kropp! Jag har även ett stort intresse för kläder och mode och jag skulle ärligt talat tycka det var underbart att kunna dra på mig en tight topp eller en glammig klänning utan att behöva tänka på hur det påverkade mina små "valkar" och skavanker.
Så...med detta sagt hoppas jag att slippa försvara varför jag vill gå ned i vikt trots att jag inte är överviktig. Jag hoppas även att jag kan visa på en annan verklighet än den som visas upp i media, jag hoppas att jag kan få folk att förstå att
1. Unga tjejer som vill tappa några kilo, behöver inte vara besatta av size zero och ha ohälsosamt magra modeller som förebilder.
2. Viktnedgång behöver verken vara laddat eller skamfullt.
Det finns helt enkelt unga tjejer som bara vill leva ett hälsosamt liv med en kropp som känns som lagom för just dem. Det finns sådana som jag!
WELL SAID ! Man ska inte behöva försvara om man vill gå mot smalare konturer. Trött på allt "acceptera dig själv snack och mullighet e friskt o sånt" - folk e för hysteriska helt enkelt.
Så sant sagt!!! Jag känner mig så väl igen mig i dig och jag hoppas att du kommer att fortsätta att blogga för du har redan börjat inspirerat mig!
Jag är också normalviktig och är precis på gränsen att tippa över till övervikt. När jag säger att jag vill gå ner i vikt säger de flesta "inte behöver väl du gå ner nå i vikt du är väl inge tjock" och då tappar jag direkt min motivation och peppning som jag själv har byggt upp. Men jag har också precis som du tidigare vägt ca 10 kg mindre än jag gör nu och jag vet att jag var så glad över min kropp och mitt utseende då! Det är den känslan som jag vill ha igen. Jag vill absolut inte se ut som ett benrangel utan vill ha se hälsosam och pigg ut. Jag har nu kämpat i 3 år för att uppnå den vikten igen, men nu insett att jag har haft alldeles för höga krav på mig själv, vilket gör att efter det gått bra ett tag har jag inte orkat haft samma disciplin och så har jag gått upp igen! Allt eller inget har det varit hela tiden! Nu ska jag släppa på kraven och istället ha roligt under resan till min målvikt (som är 54 kg, jag är 160 cm lång och väger nu 63 kg).
