När jag gick till gymmet idag för att jogga på löpbandet var jag helt säker på att jag sprang 3 kilometer på 20 minuter och 6 sekunder sist. Eftersom att jag gjorde en ganska bra förbättring förra gången, så tänkte jag att det kanske bara var rimligt att förbättra sig lite denna gången. Därför satte jag som mål att jogga på 20 minuter blankt, det vill säga en förbättring på 6 sekunder. Dock upptäckte jag nu precis att jag inte alls sprang på 20 minuter och 6 sekunder sist utan det var visst 21 minuter och 6 sekunder.

Och nu till det häpnadsväckande...resultatet idag blev 3 kilometer på 18 minuter och 50 sekunder! Jag är jätte nöjd!

Det går verkligen att göra stora förbättringar snabbt när det gäller jogging. Jag är ett levande bevis på det! Jag har joggat 3 kilometer på löpbandet tre gånger nu inom loppet av cirka tre veckor. Jag har gått från att springa 3 kilometer på 21 minuter och 55 sekunder, till att klara av det på 18 minuter och 50 sekunder!

Jag påstår inte att det är enkelt. Även om man göra stora framsteg snabbt så innebär det inte en dans på rosor. Jag kämpar verkligen när jag är där på löpbandet. Efter cirka halva sträckan tycker en del av mig att det räcker, den delen försöker förhandla sig till att det räcker med 2 kilometer just idag, bara idag. Den förhandlingen pågår i cirka 0,5-1 kilometer.  Än så länge har den andra delen av mig lyckats vinna, den delen som är redo att kämpa och som får adrenalinet att sprida sig i kroppen. Det är när det står 0,9 kilometer kvar på löpbandet som min kämpar-del lyckas vinna kampen och den andra delen ger upp förhandlingen och går all in istället.

Idag så kom jag på en sak precis när jag hade spurtat den sista biten, jag tänkte; Jag klarar ju faktiskt det! Visst, jag är skittrött och svettig och dann, men jag klarar ju det.
Varför låta bli om man klarar det?
Den insikten kommer förmodligen innebära att den delen av mig som vill ge upp efter två kilometer aldrig kommer att vinna. För jag klarar faktiskt mer!